Resan genom ett outforskat föräldralandskap

Läste en tweet i mitt twitterflöde igår som löd något i stil med

”Utmaningen är inte att lära flickor att säga nej.
Utmaningen är att lära pojkar att allt annat
utom ett ‘Ja, tack’ är ett nej”

Efter att ha läst den tweeten och med tisdagens delade inlägg Happy Meal funderade jag en del om utmaningen i att lära mina barn att se människor som individer och inte utifrån kön. För min del blir det extra påtagligt då vi har en kille och en tjej…påtagligt i bemärkelsen hur jag som förälder agerar.

Men hur ska jag bidra för att skapa rätt förutsättningar? Självklart utgår ju väldigt mycket från hur jag och också min fru agerar, både som föräldrar men även mot andra personer i olika sammanhang. Vad vi visar genom vårt agerande lär ju på något sätt genomsyra våra barns beteenden, även om kompisarna mer och mer får inflytande över den processen ju äldre de blir (Kanske än viktigare då, nu när jag tänker efter).

Sedan en anna sak jag funderat på. Vikten av rätt krav vid rätt tidpunkt – i alla fall upp till en viss ålder? Förresten… när försvinner åldern som en faktor i att uppfostra barn (När jag och min bror var små, fick vi veckopeng efter ålder. 7 år=7 kr. Frågan är om vi fram till studiebidraget hade samma vecko- eller månadspeng trots att vi var olika gamla)? Om @_Storasyster förväntas bädda sin säng vid en viss tid i livet är det väl rimligt att även @_Lillebror senast vid den åldern får samma krav på sig…

Sedan är det ju lite roligt att få reda på hur våra barn uppfattas. Exempelvis igår när jag får reda på att @_Storasyster väldigt ofta hälsar grannens dotter välkommen till förskolan med en kram. Låter så härligt och kanske tillhör det vanligheterna att barnen gör så på förskolan… Likaså när en annan person i ett helt annat sammanhang upplever henne som ”kavat” (där tolkar jag in betydelsen orädd, påstridig, modig och strong) får jag ett kvitto på hennes integritet. Det senare vad gäller påstridig och orädd upplever jag ju själv i nästan varje diskussion vi har – och då får jag många gånger lägga band på mig och ha is i magen. Jag hoppas att vi också om något år eller två får samma signaler på hur @_Lillebror beter sig i olika sammanhang.

Men tillbaka till ”allt annat än ett ja tack är nej”. Här behöver jag jobba med min reptilhjärna att inte trilla dit i tanken att @_Storasyster ska tuffa till sig…eller för den delen att @_Lillebror ska ska vika ner sig i alla lägen. Det handlar om att de ska lära sig lyssna och respektera en annan individ utan att de ens funderar på om personen är en tjej eller kille, blåögd eller brunögd, rullstolsbunden eller stående osv. Tricket är sen att implementera detta på barnens villkor…att gå från teori och finurliga formuleringar till handling…på ett inte allt för krångligt och krystat vis…däri ligger min utmaning…tror jag…

Resan genom det outforskade föräldralandskapet fortsätter…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s