En tjurig egofarsa

Har ju varit igång och jobbat ett tag efter föräldraledigheten. Inledningsvis satt jag hemma då förskolan ville ha mig inom räckhåll under inskolningen och om något skulle hända. Mot slutet såg jag fram emot att få komma tillbaka till jobbet och träffa på vuxet folk och få tid att rå om sig själv. Även om tillvaron många gånger påverkas av andra så är det skillnad mot att vara hemma i det lilla ekorrhjulet. Den här veckan skulle vara den första skarpa veckan då vi skulle lämna/hämta barnen på förskolan och vi föräldrar skulle åka till jobbet över dagen. Jag såg fram emot att få komma igång på riktigt.

Men i söndags fick vi skjuta fram tidpunkten för en normal tillvaro med barn på förskolan och vuxna på jobbet. Ett barn med feber gjorde att min fru fick vabba i måndags medan jag var på jobbet och ägnade dagen till att skjuta på möten. Planen var att jag skulle vara hemma tisdag och onsdag för att därefter ersättas av min fru som skulle vara hemma torsdag och fredag. Jag trodde väl inte att vi skulle behöva hela veckan, och jag misstänker att min fru tänkte samma sak. Åtminstone lät det så när jag idag berättade för henne att jag hämtat vår minsting på förskolan med feber.

Vi har båda mycket att göra på jobbet och i kombination med denna period med mycket sjukdomar blir verkligen en prövningens tid, där livet hemma ska kombineras med livet på jobbet. Min fru hade bokat in sig på träningspass på kvällen och kommer inte hem förrän i samband med läggningen. Planerat sedan tidigare så inga konstigheter. Trots det blir min första reptiltanke att ta fram griffeltavlan och rita upp ett streck i ”I owe U” kolumnen. Sedan skulle jag minsann också se till att komma hem sent bara för att det ska bli lika. Sandlådenivå, absolut. Kan inte förklara varför tanken dök upp, men det känns inte ok med de destruktiva tankarna. Finns ju inget att vinna på det. Bara för att barnen är sjuka ska det bli annorlunda och vi ska släppa allt. Nästa gång är det jag som är iväg på en konferens eller träning och då förväntar ju jag mig uppbackning. Känner mig som en tjurig egofarsa som stretar emot för att få bekräftelsen ”Gud vad bra du är min käre make, som är hemma med våra sjuka barn och ställer upp för mig så att jag kan träna!”. Så urbota dumt. Samtidigt som jag går hemma tänker jag dessutom på jobbet. Är väl inte världens bästa medicin mot dessa känslor och kanske är det där boven i dramat ligger. Att jag vill komma igång fort på jobbet efter fyra månader hemma med bilden att det bara är att köra på som tidigare. Fast tidigare var ju min fru föräldraledig så jag har ju sluppit ta in vab som en faktor i ett och ett halvt års tid. Naivt så in i bänken.

Så, nu har jag ordkräkts lite och precis som vid vanliga spyor känns det bättre efteråt. Så även nu. Bra terapi det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s