Rymma från min ögonsten

De senaste dagarna har jag flera gånger tänkt tanken ”jag rymmer hemifrån. Jag tar med mig fru och @_Lillebror och lämnar @_Storasyster hemma med sin tre-fyraårstrots eller vad det nu är som gör henne så omöjlig”

Att jag tänker så om den goaste, finaste ögonstenen är inte kul.

Hur ta reda på orsak?
Jag försöker fundera ut vad det är som påverkar henne i så stor utsträckning att hon ändrar beteende så snabbt som hon gör. Klart som korvspad är att hon fortfarande påverkas av att ha en lillebror att dela vår uppmärksamhet med. Men att samma beteende förekommer 11 månader senare är frustrerande.

  • Har hon för stor frihet där det behövs mer tydliga ramar/regler?
  • Vad gör att hon upplever att @_Lillebror kommer i första hand?
  • Hur kan jag ställa de rätta frågorna så att det inte blir givna svar?
  • Hur når jag fram till henne och får henne att förstå att hon är min ögonsten?

Det hela handlar inte om att vara bästa vänner. Snarare att få förståelse för hennes reaktion, möta henne där hon är och på så sätt guida henne (och mig för den delen) vidare.

kompetent barn
Ett av mina favoritprogram på radio är Knattetimmenpå P4. I det programmet får villrådiga föräldrar och andra personer ringa in och ställa frågor om barn.

Experterna ger oftast kloka svar utifrån barnets perspektiv. Låt säga att frågan handlar om ett barn som vill pinka i blöjan, så är beskedet alltid att lyssna till barnet och vad det vill. Ofta så lägger de till att barnet är kompetent som har en egen vilja och som har möjlighet att bedöma att det är mer praktiskt att använda blöja än att trassla med toalettbesök.

Jag brukar alltid tänka vad deras råd skulle bli. Jag är övertygad om att en del i svaret skulle bli att @_storasyster är ett kompetent barn – något jag också är övertygad om att hon är. Men jag har aldrig lyckats klura ut hur jag ska nå fram till henne när det väl bränner till. När det är vredesutbrott. När retstickan i henne kommer fram.

Att hon är förbannad är helt ok. Då lämnar jag henne gärna i fred om det är rätt väg. Vem vill ta ett resonemang direkt med den man är förbannad på? Inte jag i alla fall. Problemet blir när hon söker konfrontation och är som en terrier. Hur ska jag få till en reaktion så hon blir pratbar.

fakta är bra stöd för mig
När @_Storasyster kom till världen fick vi en bok om ett barns första levnadsår. Boken beskrev generellt vilka utvecklingsfaser ett barn har under ett år och när de normalt uppstår. Ett mycket bra stöd, som gav mig trygghet under utvecklingsperioder m.m.

Jag skulle behöva motsvarande verktygslåda nu att ta till, men inser såklart att ju längre upp i åldrarna barn kommer desto mer individuell blir utvecklingen. Finns kanske inga enkla lösningar/svar på varför det blir som det blir – eller så är det precis tvärt om.

Kärlek
Detta inlägg skrevs om ett antal gånger innan det publicerades. Sista gången ofrivilligt pga skit-bakom-spakarna. Känslorna som väller upp inom mig och tårarna som är på väg när jag läser igenom vad jag skrivit är i alla fall en skön känsla av bekräftelse av enorm kärlek till henne. Trots vredesutbrott och retstickerier.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s